Vart tar Posten vägen?

Jag är medlem i en liten trevlig bokklubb, Svensk Militärhistoriskt Bibliotek, SMB.

Bokklubben verkar inom den ganska snäva nischen militärhistoria och säljer förutom böcker även filmer, tröjor, kepsar, knivar, musik-CD m.m. som har anknytning till militärhistora och militärt material.

Varje månad får man som medlem en medlemstidning där månadens utbud kan beställas. Böcker, filmer och annat som kan köpas håller mycket hög kvalitet och vissa böcker kan köpas bara via denna bokklubb. Medlemstidningen kommer i postlådan som papperstidning men den finns även digitalt på nätet på www.smb.nu. Beställning kan göras på nätet på ett bekvämt och bra sätt. Bekräftelse på beställning kommer på mailen och faktura bifogas när varorna kommer. En ganska vanlig näthandel med andra ord. Man har kunder i hela Skandinavien.

Fram tills nu har det med medlemstidningen medföljt en beställningstalong som också kan användas vid beställning. En hel del medlemmar har valt att beställa sina böcker på det sättet, eller alternativt avboka den utvalda månadens bok. Från och med senaste numret har dock denna beställningstalong på papper tagits bort.

Varför tog man bort pappersbeställningstalongen? Förklaringen är lika enkel som uppseendeväckande!

Bokklubben bifogade med senaste medlemstidningen en fyllig förklaring till varför papperstalongen tagits bort.

Nedan följer några utdrag ur bokklubbens meddelande till medlemmarna om orsaken. Meddelandet är som brukligt när det gäller denna bokklubb lite humoristiskt blandat med en stor portion allvarsamhet.

"- Per-Anders! Det här går bara inte längre! Du måste göra något! Så lät det när vår medlemsombudsman Raija Olsson stövlade in på mitt kontor - utan att knacka. Hon hade nu en rejäl bunt svarskort fån Finland i handen - 3 dagar efter att böckerna lämnat Skurup - och 10 dagar efter sista svarsdag. Troligen hade majoriteten av svarskorten i bunten postats 14 dagar tidigare - minst!"

Skurup är alltså platsen för bokklubbens lager. Klubben fortsätter i sin förklaring till att man tagit bort papperstalongen.

"Det är nämligen så att Posten inte riktigt fungerar längre."

Bokklubben har under ett halvårs tid gjort omfattande egna tester av Postens tillförlitlighet att leverera svarstalonger. Man skriver:

"Det visar sig att vart fyrtionde svarskort inte ens kommer fram till SMB här i Skurup. Och ungefär ett svarskort på åtta är försenat med en eller flera dagar. Så det postala svarskortet är inte pålitligt. Det blir väldigt lätt fel - och du blir lidande! Men Posten tar furstligt betalt av SMB för svarskortet - för en tjänst som numera inte håller måttet."

Bokklubben dömer helt enkelt ut Posten som tjänsteleverantör på grund av bristande tillförlitlighet!

Man avslutar sitt meddelande till medlemmarna med en skarp skrivning om Postens oförmåga att leverera den tjänst som bokklubben köpt.

"När jag ser Raija stå där med svarskortbunten i handen inser jag att det gäller att agera. Några nostalgiska hänsyn kan jag inte ta. Först och främst gäller det att snabbt e-posta till de cirka 100 finländska medlemmar som denna gång kommer att få en bok de inte vill ha. [medlemskapet innebär att månadens utvalda bok skickas per automatik om man inte aktivt avbeställer den, min not] Missnöje måste förebyggas! Pålitligheten i olika system kan diskuteras, men svarskortet är nu så opålitligt att det inte längre är hållbart. Jag kan inte riskera SMB:s framtid genom att använda en tjänst som de facto slutat fungera."

Det är ord och inga visor! Bokklubben menar att Postens utlovade tjänst faktiskt slutat att fungera. Hur har det kunna bli så här med Posten? Såklart finns förklaringen i att så många dokument och kommunikationer sköts via Internet numera. Så är det idag. Men att Postens tjänster så till den grad eroderat att olika aktörer, som till exempel min bokklubb, helt enkelt väljer att gå ifrån Postens tjänster innebär ju att Postens existens närmar sig sitt slut snabbare än någon kunnat ana.

Statsministern: "Försvaret är ett särintresse"

”Sveriges kommuner och landsting har som vana att förklara att de nu är i balans men sett runt hörnet kommer de behöva många miljarder. På samma sätt uttrycker försvaret att försvarsbudgeten nu är i balans men att de kommer behöva ytterligare resurser under de kommande åren. Försvaret är ett särintresse”

Enligt svenska medier, bl a i Dagens Industri, har Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat sig på detta sätt vid en träffpress med Riksdagens journalister i tisdags förra veckan.

Att kommunerna kan behöva många miljarder framöver kan jag hålla med om. Att kommunerna nu i flera fall meddelar att deras ekonomi är i balans är ändå ett faktum, det är sant i flera kommuner. Icke desto mindre så kommer många  av Sveriges kommuner att behöva mer stöd från staten under åren framöver för att klara alla sina åtaganden. Att en del kommuner nu säger att deras ekonomi är i balans är ju inte alls avsett att mörka det faktum att mer pengar behövs framöver, något som Reinfeldts uttalande antyder. Varför skulle kommunerna mörka det? Det vore direkt kontraproduktivt. Kommunerna tar däremot varje tillfälle i akt att meddela omvärlden, inklusive vår moderate statsminister, att mer pengar behövs för att klara alla obligatoriska kommunala åtaganden. Där klickar hans logik.

Nu till det riktigt allvarliga.

Sveriges statsminister anser att det svenska försvaret är ett särintresse. Detta är ett helt sensationellt uttalande.

Statsministerns uttalande beskriver en bottenlös okunskap om säkerhetspolitik och betydelsen av det svenska försvaret för hela den säkerhetspolitiska situationen i norra Europa. Jag måste gå så långt att jag menar att statsministerns uttalande är ett hot mot rikets säkerhet.

En statsminister uttalar sig inte på det sättet. Det är ytterst allvarligt och jag är förvånad över att han kommer undan så lättvindigt efter att ha uttalat denna minst sagt demoraliserande åsikt.

Ska verkligen Sverige ha en statsminister som anser att det inte behövs något militärt försvar? Det är absurt!

Ett nationellt militärt försvar är inget särintresse, det är en nationell angelägenhet.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - 2008 gick Rysslands militär in i en del av Georgien. Ingen trodde att detta skulle hända, ingen var överhuvudtaget förberedd på att det skulle hända och då invasionen var ett faktum så gick det så fort att ingen hade en chans att reagera. Det var avklarat innan västeuropas militärer ens hunnit snöra på sig kängorna. Efter denna chockerande händelse har debatten om försvarsfrågor tagit en en annan vändning i flera länder, dock inte i Sverige där det fortfarande inte är politiskt korrekt att diskutera försvarsfrågor. Den som tar upp frågan om ett starkare svenskt försvar betraktas med stor misstänksamhet och en ännu större portion okunnighet. Vår statsminister är ett exempel på just detta.