Kommer Europas ekonomi att kollapsa?

Brasiliens president Dilma Rouseff har talat till sitt folk. Hennes tal handlade om den ekonomiska utvecklingen i hennes land och världen. Dilma Rouseff är för övrigt en färgstark person som började sitt politiska engagemang i den marxistiska motståndsrörelsen mot militärjuntan som tog makten i Brasilien genom en kupp 1964. Hon hölls fängslad under ett par år i början av 70-talet och fick under fångenskapen utstå den tortyr som militärjuntan flitigt använde mot de politiska fångarna.

”Ni har växt så mycket att ni slagit i taket”

Hon frågade i sitt tal den stora publiken ”Är vi beredda på Europas krasch?” och svarade själv ”Ja, vi är till 100 procent beredda, vi är till 200 procent beredda, vi är till och med till 300 procent beredda!” och utlovade i samma andetag stora offentliga satsningar på infrastruktur och annat samhällsnyttigt. Ekonomiska analytiker i Brasilien argumenterar för en europeisk krasch med ”Ni har växt så mycket att ni slagit i taket, ni kan inte utvecklas mer!” Sant eller inte, recessionen rasar vidare bland Europas länder.

Brasilien upplever nu en utvecklingsboom av stora proportioner. Uppbyggnaden av medelklassen, som är en stabil grund för ett lugnt och fredligt samhälle att stå på, pågår för fullt. Baksidan kan dock ibland bli att en sådan stat driver på de offentliga utgifterna i alltför snabb takt. Man vill så mycket, man vill vara bäst i världen, man vill lyckas lyfta sitt land ur fattigdom och underutveckling. Faran är att samhällsekonomin överhettas, man lånar för mycket pengar och den ekonomiska baksmällan infinner sig efteråt.

Statsskuldens andel av BNP måste minska

Under 50- och 60-talen var Europa och Sverige, vid sidan av USA, en av världens mest expansiva ekonomier. I Sverige byggdes den offentliga välfärden, sten för sten. Ett av problemen var att kostnaderna för välfärden skenade och lånekarusellen för de flesta europeiska länder kom igång på allvar på 80- och 90-talen. I min egen kommunala erfarenhet från 80-talet så var det varje år ingen diskussion om ifall de kommunala verksamheterna skulle få utökad budget jämfört med året innan utan bara om hur mycket mer man skulle få. Sverige lånade under denna period stort och boostade ekonomin. Det är ett faktum att så gick det till. År 1994 motsvarade statsskulden 76 procent av BNP. År 1978 var den under 35 procent.

Att stater lånade pengar till samhällsuppbyggnaden fick ett abrupt slut. I Sverige tvärbromsade ekonomin dramatiskt i mitten av 90-talet med riksbanksräntor på svindlande 500 procent! Vi stod nära avgrunden då.

Trots allt lyckades saneringen av ekonomin ganska bra efter räntekrisen i mitten av 90-talet. Vi blev experter på att spara, vilket i många fall ledde till effektivisering och förbättring men som slog och fortfarande slår hårt mot behövande grupper i samhället.

Dagens svenska ekonomiska debatt handlar mycket om var den ekonomiska återhämtningen ska kunna ske – inom tjänstesektorn, industrin, turismen, kunskapsindustrin? Inga konkreta lösningar har ännu hittats. Europas ekonomi krymper oundvikligen och arbetstillfällena minskar i antal. Skuldfällans effekter är total.

Kinas ekonomi exploderar

Den nu pågående utvecklingen i Kina slår säkerligen allt genom historien. Med en tillväxt på runt 7-8 procent per år knakar Kina i fogarna. Ojämlikheten är stor eftersom stora delar av landet hinner inte utvecklas i den takt levnadsstandarden i storstäderna ökar. Shanghai är ett lysande exempel på en explosiv utvecklingstakt. Staden har en befolkning på nånstans omkring 20 miljoner människor. Ökningstakten på invånarantalet är helt bortom alla fattbara gränser – 500 000 människor per år flyttar nu in till denna jättestad! I genomsnitt ökar stadens invånarantal med drygt 40 000 personer varje månad. Det är otroliga siffror. Samtidigt minskar min egen kommuns befolkning med 1 procent per år. Urbaniseringen är ett världsfenomen just nu.

Europa behöver hjälp av övriga världen

Vad kan vi då göra i vårt lilla hörn av den skuldsatta världen för att vända utvecklingen? Kan vi spara oss ur krisen mer än vi gör?

Sannolikt inte. Det verkar som att den europeiska sparivern inte leder till den önskade utvecklingen, ökad ekonomisk stabilitet och tillväxt. Många av Europas folk har nu gett underkänt till de åtstramningar som sköljer över kontinenten. Tysklands förbundskansler Angela Merkel får nu alltmer kritik från många håll, bland annat från USA, för att hennes mycket starka sparpolitik riskerar att ta död på den gnutta ljus som ändå finns i ekonomin. Europas spariver kan negativt påverka den svaga återhämtning som nu märks i den amerikanska ekonomin. Man menar att Merkel inte kan hantera det europeiska problemet som om det bara gällde Tyskland. Det gäller mer än så. De offentliga utgifterna behöver i stället sannolikt ökas för att få igång konsumtion och produktion igen. De offentliga satsningarna i Sverige måste dock ha en helt annan fördelningspolitisk profil än vad den nuvarande alliansregeringen presterar.

Det gäller även att på allvar haka på den utveckling som pågår i BRIC-länderna, sluta handelsavtal, exportera produkter och kunskap. Det är från de växande ekonomierna i andra delar av världen som tillväxten i Europa måste komma. Vi kommer aldrig att klara det själva.