Misshandlande, beväpnad rånare ansågs handla i nödvärn!

En 23-årig och en 25-årig rånare tränger sig in i en 73-årig guldsmeds hem i Stockholm i mars 2013 med avsikt att stjäla värdefulla föremål. DN skriver om händelsen.

Rånarna misshandlar och binder först guldsmedens fru som vid tillfället är ensam hemma. Den 73-årige guldsmeden kommer sedan hem och möts av rånarna. Även han binds. Efter att ha stulit föremål i bostaden beger sig två rånare till guldsmedens affär för att stjäla ytterligare föremål.

En 25-årig rånare stannar kvar i bostaden för att pressa fram låskoder och annan information från guldsmeden. Efter en stund tillåts guldsmeden att gå på toaletten. Han får då tag i en kniv som han hugger rånaren med i ansiktet. Rånaren skjuter guldsmeden i bröstet på nära håll. Guldsmeden avlider.

Den 25-årige rånaren döms till 12 års fängelse för dråp. Straffet för att skjuta någon i bröstet med skjutvapen är annars längre och bedöms oftast som mord. Rånaren döms nu endast för dråp eftersom rätten anser att rånaren handlade i nödvärn. Frågan är om inte guldsmeden hade rätten på sin sida då han försökte försvara sig med en kniv mot en person försedd med skjutvapen. Guldsmedens agerande måste betraktas som nödvärn som dessutom är helt proportionerligt i förhållande till det hot som guldsmeden upplevde! En 23-åring friades av rätten helt eftersom det inte går att styrka att han överhuvudtaget fanns på platsen.

Sammanfattningsvis blir alltså en våldsam, misshandlande rånare dömd endast för dråp då han med skjutvapen dödar sitt offer i offrets hem därför att hans offer var stark nog att göra motstånd mot den mycket allvarliga nödsituation som rånaren försatt honom i.

Domen ger en helt ny innebörd till begreppet nödvärn. Rånaren kanske till och med borde ha skadestånd eftersom rånoffret hade den dåliga smaken att skada honom med kniv...?

Skämt åsido. Man bör som lekman vara försiktig med att uttala sig alldeles självklart om situationer som man inte vet så mycket om. Är man inte på plats så är det svårt att veta vad som hänt. Även rättens ledamöter har naturligtvis svårt att veta vad som exakt hänt eftersom de heller inte fanns på plats.

Dock finns det en viktig principiell lärdom man borde dra av en sån här händelse. Jag menar, om en rånare tränger sig in med våld i en annan persons hem, misshandlar och binder de som bor där och hotar dem med skjutvapen, finns det då några förmildrande omständigheter överhuvudtaget som kan åberopas till rånarens försvar för de handlingar han utför? För att raljera lite så kanske rånaren även borde få skadestånd om han halkar och bryter benet på väg ut ur huset därför att husets ägare inte åtgärdat snubbelrisker på uppfarten?

Oavsett vad som händer i bostaden borde en våldsam, beväpnad rånare vara befriad från varje form av förmildrande omständighet. Det är ju rånaren som med våld "regisserat" den uppkomna situationen. Detta kan av vissa kanske uppfattas om en slags hämndlystnad från min sida, men jag menar att det måste finnas gränser för det skydd som beväpnade våldsverkare kan anses ha.

Det borde inte finnas någon förmildrande omständighet alls för en rånare som misshandlar och binder ett rånoffer i deras eget hem, punkt! Sådana handlingar måste man ta fullt ansvar för.

Om nu detta inte överenstämmer med svensk lag så borde den ändras.

Det finns platser på jorden där det kan anses tillåtet att bruka våld mot eller till och med ta en inkräktare i bostaden av daga. På dessa platser på jorden är inbrotten i bostäder en försumbar siffra i brottsstatistiken. I svensk lag innebär nödvärnsrätten i korthet att man får bruka det våld som nöden kräver. Man får alltså inte bruka ett våld som är oproportionerligt stort i förhållande till det hot man anser sig utsatt för. Det är en bra riktlinje tror jag.

Jag menar definitivt inte att man ska ta fram hagelbössan bara för att man ser en främmande person utanför dörren, det får vara nån måtta. Men att en misshandlande rånare och beväpnad inkräktare av en domstol kan anses handla i nödvärn när han med ett skjutvapen dödar sitt offer är överraskande och mycket uppseendeväckande, ja till och med upprörande.

Sverigedemokraternas skrämselpropaganda om massinvandring är inte sann!

Under första halvåret i år är det faktiskt en norrman, en dansk, två britter och 4 personer från USA som ansökt om asyl (=skydd) i Sverige. Det kan jämföras med de 4 750 från Syrien och 1 836 från Somalia som gjort detsamma. Sammanlagt ansökte 18 855 personer om asyl från totalt 119 länder i Sverige under första halvåret. Under första halvåret beviljades 3 medborgare från USA asyl i Sverige, vem trodde att sånt kunde hända...


Under första halvåret i år beviljades totalt 11 077 personer asyl i Sverige, dvs på grund av skyddsbehov, synnerligen ömmande omständigheter eller för att de är konventionsflyktingar enligt FN:s flyktingkonvention från 1951. Är man konventionsflykting så har man tydligt kunnat visa att man varit förföljd av myndigheterna i sitt hemland. 11 077 personer är ingen direkt massinvandring som Sverigedemokraterna så lättsinnigt påstår. Kalla, hårda siffror talar emot deras egna ihåliga argument.

Största grupperna som fått uppehållstillstånd är faktiskt studerande, arbetskraftsinvandrare och deras anhöriga, totalt nästan 29 000 personer.

Statistiken är hämtad från Migrationsverkets hemsida www.migrationsverket.se. Där går det att skaffa sig en bild av hur verkligheten EGENTLIGEN ser ut, till skillnad mot SD:s skrämselretorik och propaganda.